Miriam och vargen

Här kommer några bilder från Miriam och tårtan. Miriam blev jättenöjd och var säkert på att det var en varg, ända tills hon kom till morrhåren, då sa hon "eller är det en katt?" :-) Hennes småsykon sa bara "Wooow!" och den var underbart god det tyckte alla!
/Anna - tårtbeställare

UR MIRIAMS BLOGG

Säkra tassar trampade genom leran, jag kände förväntan stiga. Regnet mer
eller mindre öste ner omkring oss, rann nedför mitt ansikte. Kallt.
Försiktigt sjönk jag ned på huk, hade händerna något framsträckta, men
inte alltför mycket. En nos nuddade dem flyktigt, ögonblicket därpå en
kort strykning av päls som strax försvann. Morrningar. Alfahanen kom
tassande, drev bort den som först kommit fram för att själv kunna
undersöka inkräktaren. En snabb sniff, en varm tunga över hela ansiktet
och jag måste skratta. Händerna fann kall, genomblöt päls, så mjuk och
go trots vätan. En annan flockmedlems tass krafsade uppfordrande; dess
ägare ville bli kliad. Jag log....var hemma.
Jag var beredd att ta dem med mig hem, alla fyra. Tassande följde de oss
till grinden, trots att de, när vi började gå, låg och latade sig på den
regnvåta marken. Jag föll åter på huk och bjöd dem farväl. Men varför
ska man egentligen behöva gå, behöva säga hejdå, när man egentligen
hellre vill stanna i flocken?
Jag ska komma tillbaka igen...

Alfahanen morrar och jagar bort de andra varghanarna.
Det är han – Tromb - som först ska undersöka nykomlingen.
Han luktar och tittar med intensiva ögon.
Det går någon minut. Sedan slickar han inkräktaren i hela ansiktet.
Blinda Miriam är accepterad av flockledaren och för första gången i sitt
liv får hon ”se” sina älskade vargar.

19-åriga Miriam Karlsson ”ser” med sina händer och känner sig fram till
hur världen ser ut.
Hon älskar att skriva medeltidsfantasy och älskar vilda djur. Hon
skriver flera timmar varje dag och hennes berättelser kretsar ofta kring
djur. Framförallt vargar, men hon vet inte exakt hur de ser ut.
19-åriga Miriam Karlsson föddes blind.
Under tio år opererades hon så många gånger att alla tappade räkningen.
Kanske var det tjugo, kanske var det trettio gånger? Operationerna gav
henne knappt två procents syn på ena ögat. Sedan två år tillbaka är hon
helt blind igen.
I flera år har Miriam drömt om att få känna på vargarna för att se hur
de ser ut.
– När jag skriver mina berättelser vill jag att det ska vara korrekt,
säger hon.
– Jag har känt på prydnadsvargar och mjukisdjur och i somras fick jag
känna på en uppstoppad varg på en marknad. Men det är ju inte samma sak
som att känna
på en riktig levande varg.
I slutet av oktober följer DN Söndag med Miriam till Kolmårdens
djurpark. En flerårig dröm ska gå i uppfyllelse.
Miriams förväntningar är stora, hon börjar dagen med att träffa och
känna på elefanter, kameler och delfiner, men det är vargarna som är det
riktigt stora
för henne.
– Jag vet inte varför jag är så fascinerad av vargar, säger hon.
– Men jag har alltid stått på deras sida.
Miriam är upprörd över att vargar alltid framställs som farliga och som
symboler för ondskan.
– Rödluvan och vargen, De tre små grisarna och Stora stygga vargen och i
andra berättelser som symboler för djävulen, det finns oändligt många
exempel.
Kanske är det för att så många är emot vargar som Miriam ställt sig på
deras sida?
– Ja, det kan ju vara så. Men å andra sidan, de allra flesta är emot
råttor och jag har inte tagit råttornas parti, så det är kanske inte så
enkelt, skrattar hon.
När Miriam tillsammans med vargskötaren Tina Jansson går in i varghägnet
på Kolmården för att möta de fyra varghanarna är det med förväntan och
nyfikenhet.
Känns de som den uppstoppade mjuka vargen på marknaden? Är pälsens som
schäferhundars som det beskrivits för Miriam?
Miriam och Tina Jansson går fram i varghägnet, båda två sätter sig ner
på huk och minuterna efter är en av varghanarna - Korax den andre i rang
- nyfiket på plats.
Men han jagas snabbt bort av en morrande varg. Det är alfahanenTromb.
Det är han som först ska inspektera och acceptera. Under tiden får de
andra tre varghanarna, Korax, Isor och Atlas vänta på behörigt avstånd.
Regnet öser ner och en genomvåt alfahane nosar och luktar på Miriam och
plötsligt börjar han att slicka henne i hela ansiktet. Sedan börjar han
krafsa på henne med sin ena tass.
– Tromb vill att du ska klia honom, säger Tina Jansson till Miriam.
Miriam klappar Tromb på bröstet, på bogen och halsen och Tromb njuter.
När han är klar och nöjd med uppmärksamheten låter han de andra hanarna
komma fram.
Isor är inte sen att följa efter sin ledare. Även han slickar Miriam i
ansiktet och vill bli kliad.
Miriam märker inte av regnet som öser ner. Hon är plötsligt flickan som
pratar med vargarna och som fått en dröm uppfylld.
Några timmar senare försöker Miriam sammanfatta sina upplevelser. Rejält
trötta och nerkylda sitter vi på Vildmarkshotellet och pratar.
– Nej, de är inte alls som schäferhundar, konstaterar hon.
– De är mycket mjukare. Det överraskade mig, eftersom man ofta säger att
vargar reser ragg och det låter ju inte så mjukt.  Schäfrarna har en mer
sluttande bakdel och vargarna rör sig på ett annat sätt.
Miriam säger att hon har svårt med mått.
– Jag vet att vargar kan bli upp till 95 cm i mankhöjd. 
Kolmårdenvargarna kändes inte så höga i förhållande till mig. De kändes
mindre än jag trott.
Förutom att vargarna var överraskade mjuka - under den genomblöta pälsen
- så luktade de ingenting.
– De luktade inte blöt hund heller i pälsen, fast de var genomvåta. Och
de sniffar inte som hundar gör. Dessutom luktar inte vargar så där
hundäckligt som hundar kan göra ur munnen, säger Miriam.
Under den dryga timmen i varghägnet berättade vargskötaren Tina mycket
om vargar och speciellt om de fyra 8-åriga nordeuropeiska vargarna som
Miriam fick
möta.
– Jag visste det mesta, säger Miriam. Jag läser allt jag kommer över om
vargar för att kunna beskriva dem i mina berättelser.
– Men jag blev glad att höra att Atlas, han som är lägst i rang, har
bruna ögon. Jag har inte hittat några uppgifter om vargars ögonfärg. Och
jag fick veta att ögonen kan vara gula,
gröna eller bruna. Många av mina vargkaraktärer är brunögda så det känns
skönt att det jag skriver och skrivit är korrekt.
Så en sista fråga från en mycket vargrädd reporter:
Var du rädd?
– Nej! Inte en enda sekund! Vargar är inget att vara rädd för, vargar är
goda djur och jag står som sagt på deras sida.

Foto: Fredrik Funck, DN
Bild: Anna Börje