Djupa suckar

Sitter framför datorn och är illamående av nervositet, fjärilarna flyger hysteriskt runt runt runt i magen. Jag borde packa allt jag ska ha med mig, men det skulle ju vara ett steg närmre avfärd ifrån min man och mina fisungar. Jag vet att jag snart är hemma igen, tänkte åka hem på onsdagar och sniffa på mina sötnosar för att sen åka tillbaka torsdag morgon.Och tre dagar är ingen lång tid egentligen, men känns som ett halvt sekel när jag inte varit ifrån min lilla son så länge än. Jag vet att han kommer ha det bra ändå känns det tungt att åka samtidigt som jag är otroligt spänd och rejält nervös inför morgondagen.

Tankar som "Vad har jag gett mig in på?!?" snurrar runt i huvudet men samtidigt är det är liksom för sent att dra sig ur. Jag skulle bli otroligt besviken på mig själv tillsammans med alla mina läsares + min bekantskapskrets besvikelse. Det är tur att jag har berättat för precis alla jag mött om min utbildning, då blir det så mycket svårare att fega ur. *ler*

Nej, fega ur kommer jag inte göra även om det känns allmänt jobbigt just nu, avskedet när jag åker, resan ner och ikväll när jag ska sova vill jag inte ens tänka på... Imorgon kommer jag vara så uppspelt, glad och nervös att jag förhoppningsvis inte hinner känna efter. Sjukt nyfiken på min klass, vilka dom är, var dom kommer ifrån och vad deras framtidsplaner är!

(Nu kom min otroligt söta nakenfis, helnaken och gåendes i mina enorma gympaskor, hur söt kan man bli...?!? Gud vad jag kommer sakna honom!)

Skärpning Karin! Upp med röven och packa! Det blir inte bättre för att jag sitter här och tycker synd om mig själv! NU!
Ja, bara att ta och lyda mitt bättre jag och göra som jag säger... Dags att packa!

Vi hörs snart igen!

Kram Karin